Jaha då är man fortfarande inne i en deprission men måste helt enkelt försöka ta mig ur den. Måste tänka positivt och göra något roligt och ta hand om mig själv.
Så nu har jag börjat solat lite igen, va ju så otroligt blek och hyn är inte den bästa men är på bättringsvägen iallafall. Tipsar om att sola solarium, ta långa duschar och peela ansiktet å kroppen samt använder några hudprodukter från blandade märken till budgetpriser.
Igår bokade jag en tid hos min underbara frisör Annika på Hårverkstan´ i Sala.. Hon har fixat mitt hår i över 3 år nu och hon är helt fantastisk.. Den ända som kan röra mitt hår utan att jag blir orolig för hon får alltid till det precis som jag vill ha det. Så nu blir det att färga brunt och klippa lite kortare.. Skönt att förnya sig. (Har fått inspiration från denna bild på Ashley Tisdale som jag hittade på googles bildsök)
Ska även kolla lite på stan i lilla sala och kolla om man kan hitta några kläder att ha på sig på lördag. Har en tanke på min outfit så får hoppas att jag hittar allt jag behöver =)
Nu ligger jag i sängen sömnlös igen och bara grubblar. Denna gång tänker jag mest på tiden som flytt. Åren som bara försvunnit utan att man knappt hinner blinka. Tider när man va liten och det jobbigaste problemet var att sommarlovet var för långt för man ville tillbaka till skolan och få nya fina papper runt sina böcker och leka i skolans lekpark me sina rätt nyfunna vänner. Var man rädd eller ledsen var det bara att krypa ihop i mammas famn medan tårarna rullade ner för kinderna sen var allt bra. Under lågstadietiden behövde jag inte gå på fritids för mamma jobbade dag och pappa natt så jag hade alltid någon hemma hos mig. När jag kom hem från skolan var det pappa som tog hand om mig. Han skämde verkligen bort mig med fika och leksaker. Älskade att vara med min pappa efter skolan för vi hittade alltid på något roligt. Sen på kvällen hade man mamma så då somnade jag ofta i pappas säng sen när han kom hem flyttade han mig bara till mitten så jag låg mellan dem båda. Sen växte man upp. Man började nå den åldern som man så länge väntat efter, den åldern då man får göra nästan allt själv nämligen 18. Det var en riktigt rolig tid. Har roligt nu också när man är 21 naturligtvis. Men det är mer ansvar nu när man slutat gymnasiet för 2 år sen. Man måste alltid tänka på jobb i dessa svåra tider för att få pengar. Man kan inte vara ledig eller sjuk hur som helst för då kanske du inte klarar av att leva ordentligt nästa månad. Hyran ska betalas, maten måste köpas och lagas. Man får inget serverat längre.
Är extra jobbigt nu när man fått reda på att ens pappa är sjuk. Va lite mindre än ett halvår sen jag satt med mina föräldrar på lasarettet i Västerås och fick höra diagnosen på min pappa, den dag jag fick reda på att han har alzheimers. Mamma bröt ihop och pappa satt med tårar i ögonen och ville nog inte riktigt fatta. Inombords var det något inom mig som brast medan utanpå va jag stark och agerade en tröstande axel för min mamma. Jag ville bara skrika, bara bryta ihop och fly tillbaka till den tiden då jag och pappa gick på stan och han köpte dom där tillbehören till min Barbie som jag så gärna ville ha. Den tiden då vi gick och fikade tillsammans och satt hemma och spelade kort. Tyvärr är den tiden en förlorad tid. En tid jag bara kan se tillbaka på. Så jag ska komma ihåg min pappa trots att han förändras nu. Han klarar inte mycket själv och har svårt att få fram ord. Det är svårt att se sin pappa genomgå den förändringen. Samma pappa som va så pratglad, lycklig, modig och utåt måste nu alltid ha hjälp. Han får inte köra bil längre, en del som gjorde honom sysselsatt förr. Man förstår inte alltid vad han säger. Mamma måste säga åt honom vad han ska göra. Det värsta är att jag bor en bit ifrån dom så jag finns inte alltid där. Jag är mest en telefonröst som vill stötta och visa mig stark. Men inombords är jag trasig. Gråter i min ensamhet när ingen ser mig.
Jag är glad att jag fått umgåtts med pappa så mycket när jag var liten och han var frisk. Jag älskar min pappa fast jag kanske inte alltid visar det. Har varit hård och sagt mycket saker jag ångrar just innan diagnosen kom. Tyckte han var knäpp och skämdes för honom. Men nu när jag vet vad som är felet är det lättare att hantera honom. Jag är stolt över honom. Han har varit så utåt och varit så ambitiös och social i sitt liv. Han har alltid velat hjälpa människor. Jag är stolt att jag ärvt både den sociala biten, att jag bara låter käften gå och folk får ta mig för den jag är. Det har jag att tacka pappa för.
Så alla som läser detta: Ta vara på all tid ni får med era nära och kära. Livet kan ta en vändning när man minst anar. Jag önskar att jag gjort mer med min pappa än vad jag hunnit med. Jag är fortfarande ung och vill ha min pappa men han är mer som ett barn än vad jag är och det är tufft och se. Tufft att se sin mamma gråta och vilja få tröst av mig när jag själv vill bryta ihop men istället väljer att visa mig stark och gråter i mörkret och ensamheten istället. Det är inte så att min pappa har fått en dödlig sjukdom. Han kommer fortfarande finnas med oss länge till. Men det tar hårt att sen sin pappa förändras och det kommer väl troligen bli värre. Men hoppas att det kommer ta många år pga medicinerna.
Jag älskar min pappa i vått och torrt. Älskar mamma också otroligt mycket och hon är otroligt stark just nu. Beundrar henne att hon orkar leva i den här situationen varje dag.
Hemskt att jag inte sagt det förrän nu på senaste tiden. Just att jag älskar dom och det ångrar jag.
Men tänker på dom varje dag och tänker på hur mycket jag verkligen älskar dom. Bättre sent än aldrig. Så tänk på det alla. Visa att ni uppskattar era nära och kära. Inte bara när det har blivigt jobbigt, utan hela tiden. Det är viktigt.
Nu när det är mitt i natten och jag sitter i min ensamhet börjar alla tankar fara runt som vanligt. En tår rinner ner från min kind när jag sitter här och tänker på hur mycket jag saknar att vara speciell i någons liv. Känslan att vilja tillhöra någon är enorm. En saknad att ha en varm famn att somna i.
Vet inte varför jag saknar det.. Menar har ju aldrig upplevt det på riktigt. Har aldrigt varit älskad av någon (förutom familj & vänner.) Men kanske är just därför jag har en längtan till det.
Har bara känt mig omtyckt av en person tidigare men det var bara på låtsas och jag blev sårad. Därför undrar jag trots denna längtan till att någonsin bli älskad om jag kommer våga bli sårbar. Jag är inte den som blottar halsen för någon. Jag hatar när någon vet allt om mig så att dom kan vända det mot mig.
Har blivigt besviken så många gånger att jag inte räknar med annat längre. Jag förväntar mig alltid bara en kort stund av lycka. Det pratas om kärlek men allt jag vet om är ett brustet hjärta. Avundas dom människorna man ser som har någon att hålla om, någon som kan värma dem när det är kallt ute. Någon att hålla handen på bion, ge en puss på stan. Dom lyckliga som hittat någon att spendera sitt liv med. Medan jag vet att om jag själv väl kommer hitta någon kommer väl det bara vara till låns som vanligt. Jag hittar jämt bara dom som leker med ens känslor. Kanske jag förtjänar det, jag vet inte. Jag är långt ifrån perfekt och jag har svårt när det gäller just känslor. För mig är det nästan som ett fult ord, just ordet "känslor" för det är något som gör en svag, något som gör att man sitter och gråter i sin ensamhet. Något som gör en olycklig. Undrar om jag sårat någon på samma sätt, det vet jag inte och i så fall ber jag om ursäkt. Jag kanske också är en hemsk människa, borde vara så med tanke på att jag inte hittar någon som kan tycka om mig.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam att känna så här. Långt ifrån ensam om att bli behandlad så här. Men det är ändå skönt att skriva av sig om hur man känner sig. Skriften är min tröst just för tillfället. Medan någon får en puss på pannan nu och blir bevakad av någon som är lycklig att få vara med denna, så får jag sitta med min dator i knät och bara drömma om något sådant.
Jag hoppas att jag en dag kan hitta någon som drömmer om mig. Hoppas jag kan få en värmande kram och en puss av någon jag älskar som även älskar mig tillbaka. Vill också kunna höra dom tre orden någon gång. Ett varmt "Jag älskar dig" av någon som verkligen menar det. Någon som inte vill släppa mig och låta mig gå. Någon som aldrig skulle låta mig falla utan dra upp mig varje gång. Att bara stött på sådana som bara trycker ner en i smutsen har väl mest gjort mig starkare men kanske inte på ett bra sätt. Är alltid skeptisk mot andra och förväntar mig det värsta. Därför jag är så ytlig tror jag, litar inte på någons handlingar. Om det väl är någon som visar sig vara underbar blir jag bara vän med dom, mycket säkert för jag inte förtjänar dom.
Så här sitter man själv med ett brustet hjärta och undrar om det någonsin kommer läka. Om någon kommer kunna ändra min syn på kärlek och förtroende. Om min prins dyker upp någon gång och kan torka bort tåren som rullar ner för min kind. Är rädd att det bara är någon jag kommer få drömma om. Får väl se vad framtiden avgör för mig. Tills dess kan jag bara fortsätta undra och avundas andra lyckliga människor.
Ta vara på den som älskar er se till att uppskatta denna så ni inte förlorar det ni har. Ta ingen för givet.
Jag är en glad tjej som älskar att umgås med mina vänner och ha kul. Har många åsikter och är inte rädd för att uttrycka dom. Älskar att träffa nya människor med olika livsstilar och bakgrunder.
